Jaha, vad hände här? Helt tyst i bloggen på flera veckor?
Ajaj, vi är ledsna för tystnaden – varken vi eller våra gästbloggare fann någon tid att fördjupa oss i bloggande. (Vi föreningar gör så mycket roliga saker hela tiden, så vi skulle behöva minst dubbelt så mycket tid!). (Ta en titt i våra Facebook-sidor vetja!) Men här kommer så avslutningen av WWOOF-följetongen! Denna gång från Nya Zeeland!
Tänk att det kan lukta precis som en svensk försommardag i juni – när man landar på en ö på andra sidan jordklotet, så geografiskt långt bort du bara kan komma från Sverige!
Jag flög från Sydney till Wellington den 1 december. Och eftersom jag hade så ont om tid (jag hade tänkt se hela Nya Zeeland på en månad) så bröt jag mot mina gröna principer och tog ett litet plan mellan nord- och sydön. Allt för att vinna en dag till på den ekologiska vin- och olivgården utanför Blenheim.
Jag har aldrig flugit på det sättet förut. Jag behövde varken checka in, scanna väska eller visa biljett. Killen vid gaten sa bara” Are you Hanna?”, och sen var det han som var piloten. Jag bar själv ryggsäcken fram till planet, tryckte in den i en lucka och sen var det bara att ta plats bland de tio sätena. (Det var bara jag och tre ”businessmen” på planet.) LÄS MER »
Från att ha bott i ett hus med skinande blankpolerande golv och en ganska pedantisk noggrannhet, så möttes jag nu av dess raka motsats. Här kommer fortsättningen i min WWOOF-följetong.
(Klicka på WWOOF i kategorispalten till höger på sidan om du vill se alla inlägg.)
Sent på kvällen blev jag upphämtad från min Greyhound-buss i Rockhampton (Rocky). Det var den 16-åriga dottern i huset som övningskörde med sin mormor. Vi kom fram till gården i mörker – och tur var väl det för annars tror jag att jag hade blivit skrämd av kamelerna utanför grinden, tjuren i trädgården och de sju hundarna som kastade sig över en. (Å andra sidan var detta kanske ännu mer skrämmande i mörker.)
Min tredje WWOOF-gård visade sig vara ett av de skitigaste hem som jag någonsin besökt. (Det är ett sådant hem man kan jämföra alla skitiga hem med framöver och tycka att det liksom inte är så farligt ändå.) Här gick det inte att vara fin i kanten eller ha bacillskräck. Och definitiv inte någon form av allergi. Hundar och katter överallt, i ett virrvarr på alla möbler och sängar. Ett allmänt kaos, och en doft därefter.
De största bovarna i dramat var förmodligen det glada lilla gänget med labrador-valpar. Gudomligt söta skapelser, som lämnade mindre söta skapelser efter sig lite varstans (vilket bara torkades upp halvhjärtat). Valparna fick egentligen inte vara inomhus men de hittade på nya sätt att smita ur sin hundgård varje dag. LÄS MER »
Den som väntar på något gott väntar för det mesta för länge. Äntligen kommer så fortsättningen på WWOOF-följetongen! På WWOOF-gård nummer två fick jag leka cowboy, starta bushfires och dansa linedance. Bland annat.
För er som har missat: Jag var tjänstledig okt-dec 2011, och hann vara på 6 stycken gårdar i Australien och Nya Zeeland. Det var på min egen fritid, och hörde inte till mitt jobb på konsumentföreningen. Men jag tror jag kommer få nytta av det jag lärde mig på de ekologiska gårdarna. (Mer om WWOOF här.)
Min andra WWOOF-gård låg så vackert beläget att det nästan kändes som ett paradis. Jag hade färdats söderut genom Queensland, på Australiens östkust. Och det var fortfarande mycket grönare än vad jag hade förväntat mig av Australien. I en grönskande dal, som de kallar Moonlight Falls, med en liten flod porlande i mitten, var huset placerat uppe på en kulle, med fantastisk panoramautsikt. Vita kakaduor flög mellan kullarna, korna råmade avlägset och bortom dalen tog regnskogen vid.
Beth och Ray var ett sött par i 60-års åldern. De hade bott på andra platser förr och huset på kullen byggde de för bara ett par år sedan. I dalen tror jag de hade uppemot 1000 kor. Många var de i alla fall, för att skötas av ett pensionärspar.
Och ibland fick de alltså hjälp från wwoofare som mig.
