WWOOF #1 – Grön frukt och nära livet/döden- upplevelser

13 februari, 2012 | 3 kommentarer

Vad tänker ni när ni tänker ”gård i Australien”?
En massa får, torrt och kargt landskap med röd jord, folk som pratar som Crocodile Dundee och dit man får flyga i ”Doktorn kan komma-plan”? Mina åtta dagar på Stannary Hills Farm fick både några fördomar bekräftade och några krossade. Här följer rapporten från min första WWOOF-gård.
 

Stannary Hills Farm var varken en fårfarm eller låg helt ut i huttahejti. Men nog hade Graham en Crocodile Dundee-hatt (och ägde typ inga skor, för han var aldrig i stan) och torrt och varmt var det ju, men nätterna var kalla och jag har nog aldrig upplevt ett sådant ösregn. 
   Jag hade egentligen ingen aning om vad jag hade gett mig in på, när jag gav mig iväg på mitt första WWOOF-äventyr. Informationen i WWOOF-boken var mest som en annons i Blocket. Kort och koncis, utan bilder. ”150 acre certified organic farm 100 km west of Cairns.” Jag tänkte att det lät småmysigt med lime-odling och Jan och Graham svarade glatt på mitt mail och bifogade busstidtabellen till Muchilba.

Det visade sig vara ett fascinerande ställe, med ett stort gäng ”wwoofare”. Vi var 11 pers! Två belgare, en japan, två tyskar, en korean, en engelsman, en fransos och så tre svenskar (majoritet!). Och inte nog med att de var svenskar, de var givetvis från Malmö, och Steven hade jobbat på Coop Forum Bernstorp. Jahapp, liksom. Här åker man till andra sidan jorden, men vad hjälper det?  =) Men här pratades det inte svenska. Alla som inte pratade engelska (när Graham hörde), eller svor inför familjens tre barn, var tvugna att äta en hel chili till middagen. Inför alla. Vilket fransosen ”Froggy” åkte på stup i kvarten, eftersom han svor på franska. 

Det fanns ingen mobiltäckning och vi hade ingen tillgång till internet. Så det var detox som gällde. Vi bodde i diverse skjul-liknande hus. I skrangliga sängar med madrasser som sjönk ner till golvet. Killarna bodde i en gammal skolbuss. Det fanns inte en enda bekväm sittmöbel. Allting var trasigt på ett eller annat vis. Skitigt och primitivt… Men helt okej! För stämningen var så skönt avslappnad och trevlig.

Med strikt arbetsschema

Man vaknade i den daggiga gryningen, och ställde sig i kö till brödrosten för att få i sig en gnutta energi. Sen startade den obligatoriska insmörjningsceremonin. Som tur är blev vi ”bjudna” på så mycket solkräm så att vi storknade. Har aldrig sett så stora pump-solkrämsflaskor förr. (I Australien är man noga med solskydd.) (Se bildspel nedan.) Ceremonin upprepades inför varje nytt arbetspass.
   Sen var det på med arbetshandskarna och halmhatten och påfyllning av vattenflaskan, för att vara redo när Graham hämtade oss kl 7. Första passet var från 7 till 9. Sen var det ”smoko” – en fantastisk second breakfast, som mest bestod av rester från diverse måltider (mycket vegemite, sylt och jordnötsmör).

10-12 passet var det värsta. Ibland fick vi sluta 11:30 för att det helt enkelt blev för varmt för att arbeta. (38 grader i skuggan är inte okej.) Mellan 12 och 16 var vi lediga. Då kunde vi bada i den stora dammen (där det varken fanns krokodiler eller ormar) och åka hemmagjord wakeboard. Men mest satt man bara apatisk i värmen och läste pocketböcker.
   Kvällspasset från kl 16-18 var helt klart det mysigaste. Ljumma, stilla, med vackra solnedgångar. Men efter passen vid sötpotatisplockarmaskinen var jag nog skitigare än jag någonsin varit. Vår dusch var mycket enkel, med betonggolv och vatten som antingen var skållhet eller svinkall. Och duschsällskap hade man i form av en liten trädgroda som satt på väggen och stirrade på en.

Vad gjorde vi?

Arbetet på gården varierade en hel del eftersom de har en massa järn i elden samtidigt. De odlade papaya, pumpa, zuccini, gurka, vattenmelon, passionsfrukt, litchi, majs och bönor, för att nämna några. Men mest var det lime och sötpotatis. Och mest fick vi gå längs fälten med en ”weeding-stick” och rensa ogräs för hand. (Sådant som besprutas bort på konventionella gårdar.) Det var enformigt och drygt. Men hade man hörlurar och musik med sig var det okej, till och med lite meditativt.
   Och det var liksom avslappnat. Ingen hets eller stress. Och Graham tackade oss alltid efter varje avslutat arbetspass. Andra wwoofare, som också testat att jobba på ”vanliga gårdar” där man tjänat pengar, berättade att det här mer kändes som om man hjälpte till hemma på en väns gård.

Med oss på fälten sprang alltid Jackie, den lilla Jack Russel-tiken, som mycket väl har kunnat rädda mitt liv. Hon var nämligen tränad i att döda ormar. Och det var gott om brown snakes runt gården. (En av världens mest giftiga ormar. De säger att du har 30-40 minuter kvar att leva om du blir biten.) Jag såg Jackie ha ihjäl 4-5 ormar runtom oss.  En gång precis framför fötterna på mig. Tack Jackie! Med henne kände man sig trygg.

På lime-odlingen

Jag gillar ordet orchard. Vi har inte riktigt någon motsvarighet på svenska. Familjen Godfrey hade mängder av lime-träd i långa rader. Lime-plockning var en intressant syssla. Visste ni att lime-träd har en massa osynliga men sylvassa taggar? Som river upp armarna när man försöker plocka frukten? Man måste ha långärmat, men svär ändå var tredje sekund. Och har ni tänkt på att lime-frukter är gröna? Mot gröna blad? Det gör det hela aningens svårare. Och visste ni att alla lime-frukter du sett i butik plockas omogna? Att lime visst kan bli gulorange, om de bara fick lite mer tid på sig. Men vi har vant oss vid att de ska vara gröna. Så gröna it is! De skulle plockas med rätt färg, i rätt storlek.
   Och avsaknaden av kemiska bekämpningmedel tillät ju den biologiska mångfalden att blomstra! På gott och ont. Några spindlar i håret får man vänja sig vid. (Och man fick bara hoppas att de inte var en redback-spider).
   Men doften! Särskilt vid skymningen… Mmm hela luften full av lime-doft. Ljuvligt! Jan berättade att det inte doftar alls på samma sätt på ”oekologiska gårdar”, där kvävs doften av kemikalier.

Sedan skulle de vaxas, sorteras och packas. Och det är ett kapitel för sig. I snabbt tempo skulle vi placera varje lime i rätt låda av 13 möjliga. (Second class or first class, X-large, Large, Medium, Small, X-small och För-fula-för-att-säljas (men går att användas i vårt eget kök). Detta var ett jobb som oftast utfördes av tjejerna. Av någon anledning är vi lite snabbare där än killarna. Men de fick lyfta traktor-delar istället. (Så var det med den jämställdheten.)
   Den svåraste biten var det minutiösa packandet i kartonger. Detta kan måhända låta som en enkel syssla, men icke! Limepackning var ett gediget pusslande, som det tar veckor, månader, kanske ÅR att behärska helt. Jan hade svart bälte i lime-packning och hon kontrollerade oss noggrant. ”Bottoms down girls! Bottoms down!” (Det är inte så lätt att se vad som är upp och ner på en lime.)
   Det handlade om att uppnå perfektion! Limen skulle passas in i kartongerna så att de inte fick minsta millimeter att röra sig på under transport. Vad bryr vi oss om det i butiken?

Nåväl. Nog om lime. Redan kl 21 gick man och lade sig om kvällarna. Utmattade vaggades vi till sömns av paddornas ”skönsång” (giftiga äckliga cane toads). Och så såg livet ut på denna WWOOF-gård.

Så var det värt det? Vad lärde jag mig här?

Att det går utmärkt att leva utan internet en vecka? Att säga ”Jag heter Hanna” på japanska? (Watashino Namaewa Hanna des!) Att Goon är en förfärlig dryck? Och att det är rätt trevligt att få skit under naglarna? (Och i öronen och näsan.) Ja, men också att ekologisk odling kräver mycket omsorg och arbete. (Om man inte har dyra smarta maskiner.) Att det bitvis är tråkigt men ofta trevligt arbete. Och att det kan vara ganska befriande att leva på naturens villkor.
   Graham berättade att de övergått till att odla ekologiskt när familjer i omgivningen börjat få allvarliga hälsoproblem på grund av all besprutning på fälten. Grahams främsta skäl att odla ekologiskt var nog för att skydda människorna som bodde där.

Med en vacker bonnabränna, blåsor i händerna och med ögon som aldrig kommer se på lime på samma sätt igen, lämnade jag sedan Stannary Hills Farm för nya äventyr.

Nästa WWOOF-gård var en ”cattle-farm”, med 3000 kor som sköttes av två pensionärer. Fortsättning följer!

Kommentera och fråga gärna!

No worries mate!
/Hanna